The novel thing...

Jag har bestämt mig för att lägga ut prologen till novellen som jag skriver på...så får ni helt enkelt bestämma ifall jag ska fortsätta lägga ut den här, eller om ni helt enkelt inte bryr er... Jag har bara skrivit prologen och nästan hela första kapitlet än så länge, och jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara så bra. 

 Men här har ni prologen i alla fall. Kommentera gärna om ni vill ha mer eller om jag ska fortsätta skriva på den utan att publicera skiten. xD

 Jag har inte skrivit på ett tag...så ursäkta om det inte är så bra skrivet. -.-'

När tystnad är allt du hör: Prolog 

De höga husen stod öde, detsamma gällde de hundratals med bilar som parkerats huller om buller på de tomma gatorna. Gatulamporna blinkade och fick skuggorna i mörkret att försvinna och dyka upp igen. Det gjorde det väldigt svårt att skymta varelserna som släpade sig fram genom mörkret på jakt efter föda.
Varelserna hade dålig syn, men deras hörsel var däremot väldigt bra. Det kunde vara till deras fördel, men det kunde även göra det väldigt svårt för dem, för det betydde att om någon satt tyst och gömde sig så skulle de inte upptäcka det.
Bakom en av bilarna satt två som använde varelsernas dåliga syn till deras fördel. De satt tysta båda två och väntade på ett tillfälle då de kunde fly. Det var en mor och ett litet barn som inte var äldre än sex år. Modern försökte lugna ner sin dotter så gott hon kunde, medan hon samtidigt höll ett öga på varalserna som släpade sig fram på andra sidan av bilen.
"Mamma, jag är rädd." sa den lilla flickan och kröp ihop i sin mors famn med sin gosemus tryckt mot bröstet.
"Ssshhh, det är ingen fara. Se till att vara tyst nu bara så kommer allt bli bra" viskade modern och kramade om sin dotter.
"Jag vill gå hem." gnydde hon och modern såg sig förtvivlat omkring.
"Seså, var tyst nu" viskade hon lite panikslaget men den lilla flickan i hennes famn lyssnade inte.
"Jag vill gå hem, varför kan vi inte gå hem?"
"Snälla du måste vara tyst nu. Vi kan gå hem när de trasiga har gått, okej?" svarade modern och hennes rädsla började höras på rösten. Hon försökte låta så modig som möjligt framför sin dotter för att lugna ner henne, men det blev bara svårare och svårare. Om hon inte kunde få flickan att hålla tyst, så skulle båda två snart bli uppätna eller ännu värre, bli en av dem.
"När kommer de trasiga vara borta?" frågade dottern och modern suckade irriterat.
"De kommer inte gå om du fortsätter prata." svarade modern och kikade fram över bilen för att se vart varelserna befann sig. Till sin förskräckelse insåg hon att de hade stannat och kollade nu bort mot bilen där de satt.
"Mamma vad gör du?" frågade dottern oroligt och modern såg panikslaget ner på sin dotter. De var tvugna att ta sig därifrån snabbt, men det fanns ingen väg därifrån. Varelserna fanns överallt.
Inget barn borde behöva gå igenom det som hände nu, inget barn borde behöva se sin mor gråta och gå sin död till mötes. För det var det som modern nu tänkte göra. Det fanns ingen annan utväg. Så länge hennes dotter hade en chans att överleva så kunde hon dö lycklig, även om det skulle ärra den lilla flickan för alltid.
"Du måste hitta en säker plats? Kan du göra det för mig?" Den lilla flickan nickade och modern tvingade tillbaka sina tårar.
"Men stanna här tills de trasiga har gått okej? Vad du än gör, gå inte nära dem och låt dem inte höra eller se dig!"
"Varför gråter du?" frågade dottern oroligt och modern insåg att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna längre.
"Jag älskar dig, du vet det va?" sa hon och kramade om sin lilla dotter med tårar rinnande ner för kinderna. "Jag är så ledsen, så himla ledsen, men du måste klara dig själv nu. Du måste överleva. Kan du lova mig det?"
"Vad menar du?"
"Snälla lova mig det! Snälla lev vidare!" bad hon och mötte flickans oroliga blick.
"Jag lovar!"

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Jag vet att den är kort, men grejen med novellen är att man inte ska få veta så mycket i början. Så kunde inte skriva mer än så. 

 Kapitel 1 kommer bli längre...

Kommentera om ni vill ha fortsättningen, och säg gärna vad ni tycker. Jag tänker starta en omröstning också om det här för de som inte orkar kommentera. xD 

 Hare gött! ^^

//Fille